enkaospassagerare

Jag känner hur hela kroppen börjar skaka. Värmen sprider sig, jag nästan kokar. Jag hör höga trumslag och hela jag briserar. Från tårna letar sig ett högt skrik ut ur min mun. All helvetes ilska flyger ur mig. Alla ljud som borde försvinna ekar fortsatt vidare i mitt huvud. Jag spyr ut hat, förakt och ilska som aldrig förr. Under alla år höll jag tyst, nu skriker jag av all världens kraft och när jag stannar upp för en kort stund ser jag en hel flock människor som gapande står och tittar på. Min chef blir röd i ansiktet, mumlar något knappt hörbart och försvinner snabbt ut ur rummet. 5 sekunders tystnad följer och avbryts av att en och en av alla arbetskamrater börjar applådera. Folk klappar mig på axeln, jag hör uppmuntrande ord. Jag vet att jobbet är förlorat men innerst inne mår jag nu bra. Kroppen känns tom nu när jag släppt ut all ilska, men det finns så mycket bättre att fylla den med. Jag slänger stämpelkortet och vandrar mot utgången, nu lite kyligare.

/ januari 2009