enkaospassagerare

Dagarnar flyter obemärkt förbi
jag ser och bryr mig inte om det andra gör
detta är min egna väg
vägen jag ständigt går
ljudlöst

jag stegar i fotspår som bara finns i mitt huvud
ständigt samma tysta, sorgliga väg
en grå dimma över alla andras lyckliga ansikten
tårar rinner ständigt ner för mina kinder
i ensamhet

varje dag på min väg möter jag frågor
varför kom jag in på vägen?
varför vänder jag inte om?
Men tiden har hunnit ikapp
ständigt hoppas jag på ingen morgondag

Februari 2005